Jag måste gå till jobbet i morgon, fantastiskt. Hela atlanten har typ snöat ner här utanför och jag ska vandra fyra kilometer i det i morgon. Varför går inte stadsbussarna rediga tider på mornarna? Jag hade inte klagat om det inte var för att jag måste börja gå sju imorgon bitti. Man tar väl varje chans man får till lite mortion.

Jag läste bloggar på jobbet idag, själfallet, vad annars gör man. Så föll jag in lite vackert på Sorans blogg där jag fick se detta. Kolla på länken och säg vad ni kände innan ni fortsätter läsa här nu.
Blev det så för er också att under de första punkterna tänkte man: Nej men stackar lille pojke, men ändå var det liksom vardagsmat, tills det kom till sista: en hund! Herregud, han kan väl få en liten hund? Får han ingen hund? HERREGUD. Det blev för mycket, men varför blev det så just på den? Det kanske bara är jag som känner så. Men alla pojkar önskar sig en hund när de är små, men han vet att det inte går. Han kommer kanske inte få bo kvar i lägenheten och mamma är bara arg och luktar sprit. Han kan väl få en liten hund som håller honom sällskap? En vän.
Jag kan inte sluta titta.

Ikväll är Soran med på Tack gode gud, kan det bli bättre? Två av mina favoriter.