Natten igår blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Runt klockan ett så försvann kön på jobbet så då satt jag i 3 och en halv timme och googlade alla jag känner. Inget intressant hittade jag, förutom bilden på Erica och Korvas ovanför som jag alltid garvar åt. Sen gjorde jag sån där grej då man räknar ut vem man passar bäst ihop med genom att räkna ihop procent från namnen, jag testade fan i mig varenda jävel men mannen för mig var tydligen Marcus Birro; vi fick störst procent. Även om det bara var 14% och vi kommer skilja oss innan vi gift oss.

Sen så slog klockan 04.30 och jag fick äntligen cykla hem. Det var helt tomt i staden, om det inte hade varit så ljust hade jag trott att jag var den sista människan på jorden och att det snart skulle komma zombies och äta upp mig som i I Am Legend. När jag tillsist kom hem till syrrans lägenhet i Odensala och var så trött att jag höll på att stupa i farstun (farstun?) så upptäckte jag nåt som inte riktigt gjorde att jag kunde slappna av och sova, även om jag gjorde egna öronproppar av toapapper. Så efter ungefär en kvart packade jag ihop det flesta av mina behörigheter, gick ut i morgonsolen och låste upp cykeln igen. Klockan var då 05.10. Klockan fem på morgonen cyklade jag genom staden. Exakt 7 kilometer, tror jag bestämt, cyklade jag i pyjamasbyxan på Östersunds gator. Varför? kanske ni undrar, jag har mina skäl.

Väl framme sov jag i 4 timmar innan mamma kom och hämtade mig. Sen sov jag från 11 till 14 och nu ska jag snart äta middag och sen blir det bara till att åka på jobbet igen. Fyfan.