Nu har jag kommit hem från jobbet. Gick ganska fort ändå.
Jag satt och lyssnade på P3 eller P4 eller nåt sånt där och då var det en tant som ringde in

Programledaren: Hur är läget med dig idag då?
Tanten: Jodå, lite cancer och lite vemod
PG: Men annars är det bra!
T: Ja, men jag har varit lite ledsen idag
PG: Men nu är du glad igen!
T: Ja...

Han var lite överdrivet entusiastisk och det märktes ju tydligt att han försökte kringgå den stackars damens cancer och vemod. Hon mådde dåligt! Hon hade varit lite ledsen, för helvete. Ställ upp. Eller ge henne åtminstone numret till BRIS så hon får prata av sig. Hm, bris.. Numret till PRIS då. Pensionerernas rätt i samhället.
Jag vill ju liksom också att någon ska bry sig när jag sitter hemma i min ensamma etta mitt i natten med trasmattor och väggar som luktar ingrodd urin och ringer ett samtal, det enda lilla numret mina krokiga rematism-fingrar orkar slå, till radio P4 (eller P3) och berättar om mitt vemod.